The Words That Makes You...And Breaks You: Poetry And Thoughts Bind Together
The optimist insists that we live in the best of worlds, the pessimist fears that he is right.
Tuesday, December 12, 2006
Vi båda saknade kärlek
Vi båda saknade kärlek Vi var ensamma i någonting nytt Med ett förflutet från vilket vi båda hade fått flytt Jag hade sytt igen dom sår, Med tidens tråd och nål. Tog det dag för dag, satt inte upp några mål Jag hade färdats med vinden som visat vägen för året Jag tog mej över dom hindrar vars fingrar strök mej i håret Som var så nära... Så nära att dra mej inn åt mot väggen Var då jag fortsatte kämpa Och tog mej ut genom regnet Och stod där ensam. Långt ifrån en famn som kunde ge mej den närhet Som bara kärleken kan Men jag hann inte långt förens jag såg dina ögon Som var så oskyldigt vackra och satt mitt inre i lågor Och de frågor ställde mitt hjärta Jag ville verkligen veta, Vad kan en änglalik skapelse varelse kunna heta? Du leta kärlek i nån jag vet jag gjorde det samma Det var därför vi ensamma kunde dras till varandra
Allt vi såg var så vackert Och allting runt oss var förtrollad av lycka Begravde sorger i kärlek Bland all den glädje vi smyckat Med all den värme Som värmde oss när vintern stod där vid tröskeln Omtänksamheten i rösten, Förälskelsen fanns i brösten. Som höstens färger komplitera vi den andre Hade samma syn på saker Du va kvinnan jag var mannen För den kärlek var vår kärlek fast än tiden var knapp Jag hade känt dej nått år när allting annat kom ikapp Och som ett rapp av en piska viska framtiden i örat Så vår tid var nästan över, det fanns ingenting att göra Så jag såg på dej Och du såg på mej Jag tog din hand och sa gumman Det kommer ordna sej Men båda visste att så inte var fallet Och så en dag stod vi där tysta Höll om varandra i hallen Och alla minnen vem vet, Vi kanske skulle ha blundat Och aldrig tagit kontakt men då för evigt fått undra Hur det skulle va att älska dej..
Vi hade nått fint du och jag Men du... Jag vet att jag klarar mej Att ta mej genom den här vågen För nu... Det känns som om all min längtan runnit ut Har brunnit ut Tagit slut Var är vår tid som jag nynnar på Vart finns dom minnen som jag tänker på så I den vardag där du inte finns längre Var är dom dofter som jag luktar på Var är dom känslor som berör mej så i dig I det liv jag lever utan nån nära. Du är en sån stor del av mitt hjärta, jag vill bara att du ska fatta. Men jag fattar vad du behöver, lite tid så kanske detta går över.
Name: Andreas Home: Skåne, Sweden About Me: Andreas Zetterqvist, 26 years old, hetrosexual. Three passions are present in my life: music, writing and my gf. Music represents the essence of my being, writing represent the expression of my soul, my gf keeps me sane. Laughter keeps my heart light and intact. Thinking keeps my juices flowing. Friends mean the world to me. But trust is something I give to selected few. No one has 100% of my trust. Very few have something close to it. I don't look like a supermodel.
And I'm fine with that now at this time of my life because
in my own way, I have a beauty that surpasses all these so-called beautiful people. And I'm not being cocky, just showing some much needed confidence. I have a major in network technology, but confined my future with sales. I'm a poet for a few years. I like to think I'm a lot of different things. But for sure I'm a good boy with class, who's a sweetheart and down to earth. But God bless you if you mess with me because I'm a force
to be reckoned with. I think birthdays and holidays are special and I think writing is the best way of therapy. I'm honest because I've spent too many years hiding. So if you want to get to know me better, just ask. Or read on. Visitors: See my complete profile
There are many races in life but in the end the only race is with yourself. Everyone's choice begins with a dream, because with dreams everything is possible.
