The Words That Makes You...And Breaks You: Poetry And Thoughts Bind Together
The optimist insists that we live in the best of worlds, the pessimist fears that he is right.
Friday, October 13, 2006
En annan lösning på vägen till dig som vi
Vet inte vad jag ska börja. Men jag vet inte vad jag kan göra mer än att må dåligt. Jag e så satans ledsen så det finns inte med på kartan bara. Varför utsätter man varandra för sån här smärta? Det hade känts 2000ggr bättre om vi bara sets mindre, typ varannan helg eller så och fortfarande varit tillsammans. Då hade vi också fått tid för oss själva. Så hade vi löst detta på så sätt istället för det här smärtsamma viset. Jag vet att vi behöver komma ifrån varandra, men detta är ju helt galet. Mitt hjärta säger säkert till mig typ 50ggr om dagen att jag ska slänga mig över telefonen och ringa dig. Bara för att höra din röst, din röst... *mmm* Fyfan vad jag saknar dendär söta mjuka glada rösten. Men jag gör inte det för jag försöker vara stark. Jag vet också att du är stark i dig. Men är det verkligen nyttigt att må så här skit och vara såhär ledsen bara för att visa sig stark? Jag vet fan inte alltså. Kanske är detta något alla måste genomlida för att verkligen fatta vad man betyder för varandra, men det är ju också fel tycker jag. Vi vet ju det nu... Men det hade varit bättre o lida på sättet ovan än som vi gör nu när vi känner som vi känner för varandra. Jag vill ju ligga där bredvid dig och må dåligt, kanske gråta lite tillsammans med dig. Sniffa mig hög på doften av ditt hår. Hålla om din lena kropp och borra in mig i dina armar. Du kliar mig i nacken med dina mjuka naglar och jag rullar runt i din säng som en liten hundvalp som njuter för det är så himla härligt det du gör. Se på film och vara dom vi försöker bli. Bara för att kunna känna mig hel igen. Inte som nu, helt lämnad och förkrossad. Jag vet att det inte är menat så, men det är så det känns.
Jag vet inte om detta är en lösning eller inte, men det känns klart som ett bättre alternativ för min egen del. Sen om det inte blir bättre efteråt kan jag inte svara på. Men ett sätt som inte river i sönder ens insida hade känns bättre för mig. Inte i den sisten jag har satt mig i nu som gör att allt känns så jävla fucked up där man bara är och inte finns. Jag vill inte vara såhär längre. Så som du ser kan vi lösa det på två sätt, eller rättare sagt tre. Vi kanske kan mötas på mitten? Skita i vad alla andra tycker och tänker och lösa det på vårt eget sätt? Eller det kanske är det vi gör nu, vårt sätt? Eller är detta ditt sätt? Eller är det mitt sätt? Så fall vill jag ändra sättets sätt. Jag vet fan inte det ena eller det andra längre. Jag skrev en gång "forgiveness brings inner peace"(typ nång gång i slutet av september) när jag var riktigt jävla arg, ledsen, besviken, förvirrad, extremt nere och det kändes som allt hopp var försvunnet. Nu när jag har slagits med dessa känslor och fått aningen mer mod kan jag äntligen visa vad jag tänkte och kände. Nu vet jag att det är inte såhär jag hade resonerat och känt såhär om detta hade hänt idag om jag hade vetat det jag vet.
You forgive me for liking you too much, And I'll forgive you for not liking me enough.
You forgive me for missing you so, And I'll forgive you for being so cold.
You forgive me for the loud racing of my heart, And I'll forgive you for not hearing it.
You forgive me for playing your games, And I'll forgive you for toying with my emotions.
You forgive me for finding you so attractive, And I'll forgive you for not noticing.
You forgive me for raising you up so high, And I'll forgive you for bringing me down so low.
You forgive me for wanting to be with you, And I'll forgive you for avoiding me.
You forgive me for being so pathetic, And I'll forgive you for taking advantage of it.
You forgive me for not being able to let go, And I'll forgive you for never having latched on.
You forgive me for having hopes and dreams, And I'll forgive you for crushing them.
Forgiveness brings inner peace.
Det är ganska hårda ord, men det var så jag kände.
Name: Andreas Home: Skåne, Sweden About Me: Andreas Zetterqvist, 26 years old, hetrosexual. Three passions are present in my life: music, writing and my gf. Music represents the essence of my being, writing represent the expression of my soul, my gf keeps me sane. Laughter keeps my heart light and intact. Thinking keeps my juices flowing. Friends mean the world to me. But trust is something I give to selected few. No one has 100% of my trust. Very few have something close to it. I don't look like a supermodel.
And I'm fine with that now at this time of my life because
in my own way, I have a beauty that surpasses all these so-called beautiful people. And I'm not being cocky, just showing some much needed confidence. I have a major in network technology, but confined my future with sales. I'm a poet for a few years. I like to think I'm a lot of different things. But for sure I'm a good boy with class, who's a sweetheart and down to earth. But God bless you if you mess with me because I'm a force
to be reckoned with. I think birthdays and holidays are special and I think writing is the best way of therapy. I'm honest because I've spent too many years hiding. So if you want to get to know me better, just ask. Or read on. Visitors: See my complete profile
There are many races in life but in the end the only race is with yourself. Everyone's choice begins with a dream, because with dreams everything is possible.
