Knas vad jag vill vara med dig idag,
fan detta ändras från dag till dag.
Chilla, softa och bara ha det bra.
Gå en runda och vakna till liv,
för en stund inte känna sitt svid.
Hålla handen o traska på,
le för det är ju faktiskt vi två.

Jag vill verkligen se det hända,
men jag stoppar mig själv från min ända.
Kortsiktigt hade detta varit perfekt,
men verkligheten är ju aningen mer komplex.
Rädd att bli sårad ännu en gång,
vägen jag går är jävligt lång.
Varför är mitt huve så jävla schizofren
ända jag vill är att stå på mina egna ben.

Inte känna någon ångest över valen jag gör
men varje steg jag tar, känns som jag dör.
Jädrans tur det nya jobbet börjar imorgon
annars hade jag nog tänkt såhär var gång.
Jag vet att en dag kommer jag känna:
Du är den jag vill ha mer av, spendera
dagar som idag, dagar som den 23:e.
Dagar som vilken dag som.
Eller att jag inte vill se dig mer,
att vi inte går vidare.
Idag är det åt ditt håll,
hur ser det ut imorgon?

Vad som än händer så har mitt hjärta
utsatts för kraftiga bränder.
Vet det måste läka och det tar tid.
Önskar att du bara kunnat linda om det,
säga att allt kommer lösa sig och att
det kommer vara du och jag.
Inte bara idag och imorgon
och dagen efter imorgon.

En säker framtid är det jag vill ha.
Vi kan få det...
Om vi båda vill
hand i hand
du och jag
hand i hand
jag och du
hand i hand
mot en säkrare framtid.

När modet kommer tillbaka och om du är med,
då är det på den resan vi oss beger.
Just nu är min skalle helt galen,
jag befinner mig djupt nere i dalen.
Vill.. Men ändå inte, måste få perspektiv
på vad som inte är inte.

Det kommer lösa sig på ett eller annat sätt

Och det sättet som det blir nu är rätt.

Förlåt att jag blivigt såhär,
vi är fan lika som bär.

Vad är det vi brukade säga?
Det är inte lätt när det är svårt :)
*skrattar*

Labels: Poems